Fredag den 4:e mars -05

I dagarna två har isen legat på de stora fjärdarna. På onsdagen ser den nattgamla isen ut att ligga på hela Jungfrufjärden och på Mysingen hela vägen ut till Danziger gatt. Piken går igenom av fluglätta hugg. -"Men slå inte så hårt!", låter Johans självklara uppmaning. Att beträda knappa tre centimeter saltis utan inverkan av levitation får dock anses omöjligt. -"Vi styr av lite möten på fredag och ringer kollegorna från Huvudskär..vad säger ni?" Staffan nickar instämmande. På torsdagen har nyiskanten smugit sig halvvägs till Huvudskär från Ängsö/Marskär enligt SMHI´s iskarta. Inga rapporter från SSSK. Det blir en chansning-men vi lär blir först! Nybruten ränna över Nämdö- och Jungfrufjärden? Kymmendö svarar nekande men Vindbådan är skäligen misstänkt ismarodör. Lyckas ej att nå dem för förhör. Nå, vi går fria om vi tar färjan till Ornö. Det offensiva målet blir att åka på Ängsö/Marskärs utsida, se om det går att nå Myggskären, fika på Ötterskär och sedan åka vidare mot Villinge, Jungfruskär osv. Enligt damen i ICA-butiken i Vargvik på Ornö är Fjärdlångsfjärden orolig och inte att rekommendera för skridskoåkning. -"Det är bara räven som vågar sig ut på isen", en fras som bara en skärgårdsbo kan uttala med sådan självklarhet. Jaja, tänker jag dumdrygt, det blir nog bra-folk som inte åker skridsko underskattar oftast isen. Väl på isen utanför Vargvik guppar vi upp och ned i isens vågor som fortplantat sig från sjön som ligger på mot iskanten i den friska sydliga vinden. I vanlig ordning känner jag det knappt själv men jag ser tydligt dyningen och hur Staffan gungar. Svingan samt tunn is och många öppna stråk ger ICA-damen rätt och vi väljer medvindskör norrut längs Ornö på mestadels otroliga isar. Dock är det alltför lurigt för att blåsa på ordentligt-emellanåt djupa hängmattor, frasande is, väl dolda vindbrunnar-ingredienser som hör en skärgårdstur till. Vi rundar Kymmendö torrskodda tack vare försiktig åkning och konstant pikande. Det enda som stör koncentrationen är havsörnarna som dansar och tjoar i skyn. De hakar i varandras klor och störtar i en spiralrörelse hundratals meter innan de släpper och på nytt cirklar uppåt tills de inte går att urskilja. Halvvägs över Jungfrufjärden blir isen alltmer tunn, mjuk och obehaglig och jag lyckas stämpla ett hål i isen med ena skridskon. Trots kringgående rörelser och avtrubbat omdöme finner vi ingen väg som känns säker och vi retirerar in i Söderviken där en stärkande promenad/joggning över Ornö tar vid. Ornö är stort och först 90 minuter och en spurt senare kliver vi ombord. Makalöst! Sex timmar och den enda vi ser färdas på isen är -just det- räven.

Till Skridskosidan