Ons-Tors 17-18 juli -02

Detta år bestämmer vi oss för att ta tåget till Murjek från Stockholm, för att därifrån ta bussen till Kvikkjokk. Vi stiger på tåget kl 17.00 och kommer fram till Murjek vid 07.30 nästa morgon. Vi har det skönt i en egen hytt, något som vi i efterhand är glada att vi har bokat. Det är skönt att slippa dela hytt under den långa resan. Vi roar oss med en biofilm samt prat om den kommande vandringen. Bussresan från Murjek tar ca tre timmar och Christel, som lider av åksjuka, tycker resan är mindre trevlig då bussen kör på vad som ser ut som mycket små och kurviga vägar. Vi ser fram emot helikopterresan mellan Kvikkjokk och Staloloukta. Visserligen kostar resan 700 kr/person, men helikopter känns som det enda alternativet för att kunna gå igenom Sarek från väst till öst (på en, för oss, rimlig tid). Vi åker på en överviktskostnad då man endast får ha med sig 20 kg/person. Flygresan tar ca 30 minuter och bjuder på fantastiska vyer över Padjelanta och bergskedjorna inne i Norge - helt klart värt pengarna. Vi landar 13.30 och bestämmer oss för att försökta ta oss några kilometer på Padjelantaleden mot Touttarstugorna innan vi slår läger för kvällen. Efter åtta km påminns vi om packningens tyngd (Ola bär 30 kg och Christel 20 kg) och vi slår upp vårt tält, njuter av att vara tillbaka i fjällen och planerar morgondagens färd.

Dagsträcka: 8 km Tid: 3 h
 
 

Fre 19 juli -02

Efter en skön natts sömn vaknar vi upp och gratulerar oss själva för att ha inhandlat Haglöfs Outdoor Pillows, små härliga fluffiga kuddar, innan vi reste. De kommer att bidra till extra sköna sovstunder under vandringen. Vi fortsätter Padjelantaleden sydost ner mot Touttarstugorna. Det är ungefär 1,2 mil dit. Vi njuter av att gå på led, vilket underlättar mycket. Dock är vi inte beredda på att denna sträcka är ganska kuperad och bjuder på många tunga backar. Efter ungefär halva sträckan börjar vi skymta Sareks bergstoppar i horisonten. Det ser ut som en upp- och nedvänd äggkartong. Det är ingen tvekan om vart vi är på väg! Åsynen av Sarek ger extra energi och vi sträcker ivrigt på benen för att komma framåt. Vi äter lunch vid Touttarstugorna. När vi är där är stället i det närmaste tomt och det känns lite ödsligt. Här lämnar vi sedan Padjelantaleden för att försöka hitta en egen väg in mot Sarvesvagge. Vi går längst en sjö, som är ca 6 km lång, innan vi slår läger vid dess norra del. Terrängen är inte alls jobbig utan bjuder på något gropig gräsbeklädd yta. Kvällen bjuder på en fantastisk solnedgång och en underbar vy över sjön. Som uppmuntran inför kommande dags vandring bakar vi en chokladkaka, vilken smakar härligt!

Dagssträcka: 1,9 mil Tid: 10 h

Lör 20 juli -02

Morgonen bjuder på ett underbart väder! Vi startar ungefär runt 10 och det dröjer inte många minuter förrän vi stöter på de första renarna. Dessa slår följe med oss en bra bit innan de så småningom försvinner bakom en kulle. Att vi har närmat oss ett renområde, märks tydligt när vi börjar närma oss Sarvesvagge. Ett renstängsel spärrar vår väg. Efter en stunds letande hittar vi dock en öppning vid en fors. Istället för stängsel finns pinnar, så vi tränger oss igenom. Ungefär vid denna tid börjar Christel få de första känningarna av den tunga packningen - smärta i stortårna. Medan vi tar oss ner till renvaktarstugan vid Sarvesvagges myning funderar vi på hur vi ska försöka lätta på trycket på tårna. Klockan är runt tre och vi är både hungriga och matta. Christel bakar lite bröd och mätta och belåtna sover vi en timme. Vi bestämmer oss dock för att vandra vidare och se om vi inte kan komma in en bit i Sarvesvagge. Ola testar att tepja skumgummiplast på Christels tår. Hål görs i skumgummiplasten för att lätta på trycket. Det verkar hjälpa så vi vandrar vidare. Dock hade ingen varnat för kraftiga sumpmarker här! Efter att ha tagit oss över en meanderliknande å (där Ola tappade sin stav men lyckades springa ikapp den) och fötterna blir helt genomblöta sätter vi oss ned och byter sockar. Detta hade vi inte behövt göra. 15 minuter senare trampar vi ner oss i ett träsk och våra rena sköna sockar blir för resten av vandringen en stinkande extrapackning. Efter en stunds grinhumör fortsätter vi in i Sarvesvagge på dess norra sida. Det är tungt att gå då terrängen lutar kraftigt. Efter två km når vi planare terräng och bestämmer oss för att slå läger. En hjord renar hälsar oss välkomna. Det känns bra att vara i Sarek!

Dagssträcka: 1 mil Tid: 10 h

Sön 21 juli -02

När vi vaknar på morgonen ligger molnen tungt i dalen och vandringen inleds med duggregn, något som håller i sig hela förmiddagen. Vi ser fram emot vandringen i Sarvesvagge efter att ha läst Grundstens beskrivningar av dalen. "Långa lättvandrade grässlätter" har vi i bakhuvudet när vi ger oss iväg vid 11-tiden. Man kan nog påstå att Grundsten inte är vår favorit denna dag, det ena blockhavet avlöser det andra. Det ihållande regnet bidrar dessutom till att det blir halt och vandringstempot är ganska lågt. Ca 6-7 km in i dalen kommer vi till den tvärdal där vi har tänkt att vika av från Sarvesvagge, Niejdariephvagge. Klockan har blivit mycket (15.00) och medan vi intar vår lunch sitter vi och funderar över om vi ska ge oss över passet idag. Till vårt förtret ser vi blå himmel runt omkring oss, men vi befinner oss just vid molngränsen och regnet strilar ned. Beslutet blir lättare att ta när ett gäng danska grabbar kommer ner från passet, fortfarande med ett leende på läpparna, och säger att det är helt okej att gå över idag. Vi börjar vandra uppåt sluttningen och stöter ganska snabbt på en hjord renar (15-20 st) som springar runt oss och även snön. Det blir att ta på mössor och vantar för kylan slår till ganska snabbt. Framför oss har vi snö och moln, bakom oss en vidunderlig utsikt över Luottolako och Pårtemassivet med blå himmel över sig. Passet, vilket är ca 2,5 km långt, tar oss fyra timmar att gå över. Ett fantastiskt pass! Vi försöker föreställa oss hur mäktigt det vore om vi inte vandrade i moln. Ganska så mitt på passet stöter vi på hinder i form av ett antal stora blockvallar á 3-5 m höga. Blöta av regn och fukt är de ganska knepiga att ta sig över och tar ganska lång tid. Nedgången blir tråkigare och ganska tung då det mesta av terrängen består av sten och är kuperad. Christels fötter värker avsevärt och ett antal blåsor på hälarna och fotvalven dyker upp. Alkavagge är en trevlig syn när vi kommer ner på andra sidan. Vi går över dalens jokk och slår läger på norra sidan. Ola försöker bada, vilket resulterar i nedkylning. Det enda som syns av honom närmaste timmen är ett rött ansikte som sticker upp ur sovsäcken! Innan vi somnar beslutar vi oss för att ta en vilodag imorgon.

Dagssträcka: 1 mil Tid 9 h

Mån 22 juli -02

Strålande solsken väcker oss vid nio-tiden och vi tar våra sovsäckar och lägger oss utanför tältet, medvetna om att vi inte ska packa ihop och vandra vidare. Vi varvar mellan att vila, läsa böcker, baka sockerkaka och diskutera de kommande dagarna. Vår fantasi skenar iväg då helikoptrar hela dagen far fram och tillbaka i dalen. Troligtvis är det dock bara renskötare som åker mellan olika renområden. Dagsvilan behövs för Christels fötter. Värst är hälskenorna som ömmar vid varje steg. Vid sex-tiden börjar det dock klia i vandringssjälarna och vi beslutar att fortsätta en bit in i Alkavagge mot Mikastugan. Christels fötter tejpas hårt och skavsåren plåstras om med dubbla lager skumgummi och Compeed. Vädret är fantastiskt och det enda som stör vandringen är de trista, illaluktande och leriga videsnåren som kommer med jämna mellanrum. Vi möter några vandrare, något som vi gjort varje dag sedan vi startade vår resa i Staloloukta. Helt ensam känner man sig aldrig. När vi närmar oss Sarekmassivet pekar Ola ut Svarta Spetsen och berättar lite om när han var uppe på toppen under sin vandring år 2000. Själv är Christel nöjd med att vandra i dalarna. Vid 11-tiden börjar det skymma och bergen färgas rosa. Då det bara är några kilometer kvar till Kukkesvagge vandrar vi vidare. Temperaturen sjunker dock och vi får ta fram varmare tröjor, mössor och vantar. Vi korsar jokken som kommer från Kukkesvagge, slår läger klockan 02.30 och äter en sen middag. Vi småler lite åt att vi ändå gick långt denna dag och bestämmer oss för att endast gå till Mikkastugan 4 km längre bort imorgon .

Dagssträcka: 1,5 mil Tid: 8 h
 

Tis 23 juli -02

Vi går upp ganska tidigt (med tanke på när vi gick och lade oss) för att komma fram till Mikastugan vid lunch. Det är ca 4 km dit och vi planerar att stanna där sen resten av dagen för att vila. Efterhand som timmarna går blir vi mer och mer griniga, hungriga, törstiga och svettiga. De 4 km är en mardröm! Det går uppåt. Videsnåren är många och ibland måste vi vända tillbaka för att vi hamnar i en återvändsgränd. Inget vatten finns i sikte och solen gassar rejält på himlen. När vi väl skymtar stugan i horisonten har det gått 4 timmar istället för de planerade 1½. Klockan närmar sig 2 och vi ramlar utmattade omkull på liggmadrasserna. Där blir vi liggande i några timmar. Vatten hämtas och vi dricker girigt och mycket. Som belöning till oss själva äter vi upp en hel chokladkaka. Vilken skillnad det gör för vandringen vad man har ställt in sig på - denna korta och jobbiga dagsmarsch är den tyngsta på hela vandringen!
När klockan närmar sig 6 dyker en hel del vandrare upp - och regnet. Tryggt och torrt ligger vi tältet och kikar på alla som kämpar för att sätta upp sina tält. Christel plockar fram Baileys och en god bok och njuter. Efter regnet färgas himlen rosa och vi avnjuter vår middag tillsammans med ett gäng andra personer. Vi pratar och byter erfarenheter, något som Christel hade kunnat vara utan, ty hon får veta att under morgondagen väntar en hel del jobbiga vad.

Dagssträcka: 4 km Tid 4 h

Till Fjällturer

 

Sarek -2002

 

 

Med på denna tur var Ola D & Christel J. Författat av Christel J.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ons 24 juli -02

Det finns en anledning till att denna dag enbart har en enda bild i samlingen - vaden. Inte ett eller två vad, utan fyra stycken förgyller vår dag. De kommer med jämna intervall och Christel är rädd hela dagen. Vid tidigare turer här har Ola kunnat utnyttja snöbryggor, något som inte går att göra idag. Ola trodde att snöbryggorna även detta år skulle ligga, men en varm försommar har gjort att glaciärerna har smält rejält och jokkarna är fyllda med kraftigt forsande vatten och snöbryggorna har smält. Christel, skraj som en mus, tycker det är extra jobbigt eftersom alla tejpremsor och plåster ramlar av när fötterna blir blöta. Extra oroande är det att förrådet av tejp och plåster börjar sina. Vi använder remmar för att spänna skalbyxorna mot kängorna så att inte vattnet forsar in, men det hjälper bara delvis, mest pga. att Christels vad går långsamt och Ola måste gå fyra gånger över varje jokk. Först måste han hitta en bra väg, sedan gå över med Christel, för att därefter ta över hennes väska och sist sin egen väska. Eftersom jokkarna är kraftiga lägger vi ned mycket tid på att hitta bra vadställen. Vid det andra vadet sett från Mikastugan tar det oss över en timme att hitta ett bra ställe. Vid nästan alla vaden når vattnet upp till låren på Christel, vilket gör att hon blir ganska instabil. Inte blir det bättre att hon är stel som en pinne heller. Dagen slutar dock gott, och när vi fram emot
kvällen når Pastavaggens ingång slår vi läger. Det regnar, men vad gör väl det, vi har klarat
dagens vandring utan några problem.

Dagssträcka:1 mil Tid: 10 h

Tors 25 juli -02

När vi vaknar ligger molnen tungt och vi inser lite sorgset att vi inte kommer att få njuta av Pastavagges bergstoppar denna vandring. Ingen sol innebär också att våra kläder och skor från gårdagens vad inte har torkat, så det är bara att ta på sig blöta kläder och skor. Pastavagge är mycket kargt och bjuder mest på stenig terräng, men är i övrigt rätt lättvandrad. Vi stöter på rätt många människor som är på väg in i Sarek. Främst kommer vi ihåg en 70-år gammal kvinna som vandrar själv. Långt efter att vi har lämnat henne vid ett mindre vad är våra tankar hos henne. Senare läser vi på Utsidan.se att ett annat par mötte henne uppe vid Kukkesvagge. Dock höll hennes matförråd på att sina. Vi hoppas att hennes vandring slutade lyckligt. Det svåraste vadet på hela vandringen stöter vi på i slutet av Pastavagge. Det är en otäck jokk som är djup och som inte har så många biflöden vilket gör att den är mycket kraftig. Det tar Ola närmare 1 ½ timme att hitta ett ställe att ta oss över på, men det märks att Ola tycker vadet är svårare än de andra då han inte låter Christel gå över själv. Han står som skydd bakom henne och håller i henne över den svåra delen. Christel är nog så nervös när Ola sen ska gå ytterligare några turer för att hämta väskorna. När vi en stund senare lämnar jokken ser vi ett par bakom oss som väljer att slå läger istället för att försöka korsa den efter att ha letat efter ett vadställe ett tag. Det känns bra att vara över. Vårt mål för dagen är att ta oss till samelägret nere vid Sitojaure, vilket vi når vid midnatt. Hittills på resan har vi inte stött på några mygg i Sarek, vilket har känts fantastiskt. Nu vet vi var de håller hus - vid samelägret. De finns i miljontals och för första gången på hela vandringen tvingas vi ta fram myggnäten. Vi vill inte stanna här en sekund. Något desperata knackar vi på hos dem som skjutsar turister över till Sitojaurestugorna och till vår glädje ger de oss en skjuts över sjön klockan ett på natten! Här kan vi prata om service! Det känns lite speciellt att åka mitt i natten i tystnaden. Vi är helt slut. Fötterna värker. Det har gått hål på blåsorna. Vi är ute ur Sarek.

Dagssträcka: 2,1 mil Tid: 14 h

Fre 26 juli -02

Halvt medvetslösa hör vi några gånger under förmiddagen en man som skriker åt oss, men vi uppfattar aldrig vad han säger. Vi vägrar att öppna tältdörren. Vi sover. Först fram emot 12-tiden tittar vi ut och ser att vi har slagit upp tältet precis vid båtplatsen där turister kan åka över sjön. Han måste ha undrat om vi skulle med. Solen lyser och vi försöker torka så mycket som möjligt av kläderna och skorna. Christel stirrar i första förbandsväskan där några ynka småplåster och en liten bit skumgummiplast finns kvar. Det räcker bara till en dags vandring. Fram emot eftermiddagen börjar vi tänka på duschen som väntar i Saltoluokta och vi kan inte låta bli att vandra vidare, trots att vi är helt slut sen gårdagens vandring. Och när vi väl har börjat gå, fortsätter vi att gå - hela vägen till Saltoluokta. Utan något längre uppehåll går vi hela sträckan, 2 mil, på 9 h. De sista fem km sliter blåsten i oss och regnet öser ner. Christel halvgråter av smärta i fötterna, men det känns trist att slå läger mitt ute på slätten så nära målet. Klockan två på natten når vi så äntligen vårt slutmål på resan. Vi frågar några ur personalen om lov att använda duscharna och köket trots att det egentligen är stängt.
Vilken ljuvlig dusch! Det känns lite halvvisset att ta på sig samma trista kläder, så innan vi somnar bestämmer vi oss för att låna tvättmaskinen nästa dag.

Lör 27 juli -02

Denna sista dag i fjällen tillbringar vi i Saltoluokta. Nöjda med vår egen vandring ser vi turister anlända hela dagen för att ge sig av mot Sarek. Vi sitter nöjt framför brasan och läser tidningar. Ett par telefonsamtal hem gör familjerna glada. Vi köper godis i affären, tar på oss rentvättade kläder, bastar, äter rökt röding och avslutar kvällen med en trerättersmiddag. När vi lägger oss på kvällen ser vi tillbaka på en helt underbar vandring.


Sön 28 juli -02

På båtfärden över till bussen som väntar på andra sidan summerar vi vår vandring: 12 mil på 9 dagar. Med tanke på att det är Christels första besök i Sarek är vi helnöjda. Även om vi är mätta och belåtna på fjällivet just nu, misstänker vi att det inte kommer att dröja länge innan vi längtar tillbaka igen. I Gällivare väntar nattåget som ska ta oss tillbaka till Stockholm.