Lör 22 juli -00

Värmen slår emot oss på Gällivare flygplats, åker taxi till city(?) med trevlig Gällivareman. Här ser tiden ut att ha stått stilla. Köper gas. Äter vitlöksburgare. Bussen till Ritsem är hejdlöst varm men exotisk utsikt utefter Akkajaure erbjuds. En bit efter Kebnats visar Akka upp sig i all sin ståt. Bergmassivet Akka kommer att dominerara landskapet för flera dagar framåt. Akka är ett komplett massiv med glaciärer, stup och långa exponerade kammar vilka leder till luftiga toppar. Massivet med dess lite isolerade läge och kraftiga resning (1500 m, Sverigerekord) besitter stark dragningskraft. Bussen är väl fylld, och inte få kliver av vid Ritsem båtbrygga. Båten är tydligen gratis och förhoppningsvis fick Danne några fina bilder av Akka från fören. Vid Änonhjälme är det en last boskap som ska stiga av båten. Myggan är inte sena att göra sig till känna. Vi går på en hängbro över en fors med ruskigt drag i.För övrigt känner jag mig inte alls pigg i kroppen; lite sömn, lång resa, packning och uppförslut tar ut sin rätt. Vi går 7 km och hittar ok tältplats, en liten vindskyddad svacka med exklusivt mygghelvete. Dannes nyinförskaffade Ellos-byxor är inte lika viga som Danne själv, och han har att välja mellan att gå med skändat skrev eller regnbyxor resten av trippen. Han väljer det senare.

Sön 23 juli

Danne och Marty rapporterar att de haft fullt dagsljus i sitt tält hela natten. Varken frukost eller ihoppackning är speciellt kul. Varmt och myggor. Vandrar på Padjelantaleden, som är stor stig eller spång över våtmarkerna. Vi väljer att gå ca. 1 mils omväg på Padjelantaleden för att komma in i Routesvagge. Den kortare vägen hade krävt ett vad som vi tror skulle bli riskabelt då vi misstänker att det regnat mycket (vilket inte stämde, däremot var södra Norrland översvämmat). Vädret är riktigt skönt. Nästan framme vid Kisurisstugorna är det hängbro och efter denna viker vi av från Padjelantaleden och får aldrig se stugorna som bara ligger en bit bort. Forsen som går under bron bjuder på skön strandkant av finkornigt glaciärgrus vilket lockar till bad. Det blir sen lunch, första torrmaten låter väl smaka. Danne och Marty är hängiga efter lunch, de har druckit för lite. Vi går österut och får Niak i blickfånget, dock med molnhatt på. Vi har gått knappt ett knappt halvt varv runt Akka och ser nu dess södra sida. På sena eftermiddagen upptäcker vi en tältplats som ser fin ut men ligger en bit uppåt höjdmässigt. Vi turas om att ta Dannes packning uppför då han fått huvudvärk av vätskebristen (till slut får Danne fart på blåsan till allas lättnad). Kammen vi går upp mot slutar aldrig att överraska. Bakom varje kant dyker en ny upp. Efter ett slag ger vi upp och konstaterar att det ändå blir en fin tältplats. Mkt fin utsikt mot Akkas sydsida och Niak i öster. 1,1 mil.

Mån 24 juli

Vaknar av värmeslag kl 9, 35 grader i tältet. Kravlar ut och lägger mig på skuggsidan av tältet. Det ska bli en vana. Vindstilla och tokigt varmt i solen. Börjar dagen med att vada några mindre forsar/vattenfall. Väldigt lättvandrat vissa partier. Kommer in i själva Routesvagge. Ser några personer på häst i kikare. Ser bekvämt ut. Efter lunch kollapsar vi en timme och mår som prostituerade när vi vaknar med solen brinnande i ansiktet. Vi går genom avrinningsområdet från en stor glaciär. Sten-/gruslandskap genomskuret av smätvattenforsar. Routesvagge smalnar av och det är imponerande bergssidor som omger oss. Framförallt den östra sidan är rejält brant med glaciärer som ser ut att hänga i luften. Man kan ana en lång kamvandring ända från Niak ner till topparna i Sarektjåkkåmassivet. Någon annan gång.. Vi äter middag och beundrar glaciärerna. Blir kyligt när solen skyms av bergen. Vi vadar några för tillfället måttliga forsar. Vi ser inga inbjudande tältplatser och med Mikkastugan några kilometer bort går vi på. Sarektjåkkåmassivet ter sig mycket alpint. David och jag ser en topp som verkar obestigbar utan regelrätt klättring, och såna exklusiva toppar finns det bara ett fåtal av bland Sveriges gamla nötta berg. (Vi förstår senare att toppen är Svarta Spetsen som vi planerat att gå upp på dagen efter.) Kl. 23 kommer vi till Mikkastugan efter att ha 2.5 mils vandring bakom oss. Vi slår upp tälten bara ett tiotal meter från stugan. När David och jag var här vid Mikkastugan sommaren -97 hade vi dåligt väder och såg inte mycket av omgivningarna. Nu är det en mycket fin kväll. Himlen och bergen är satta i brand av den lågt stående solen .Luften är frisk,tunn och hög. Vi äter nyponsoppa vid den kraftiga forsen och följer solen som aldrig riktigt vill försvinna under horisonten. Danne och Marty sover när vi kommer tillbaks från forsen. 2,5 mil.

Tis 25 juli

Förmiddagssolen har gjort tältet varmare än någonsin. Inte ett moln på himlen. Alldeles för mycket folk vid Mikkastugan redan kl.11. Sell-Out. Vi planerar att gå mot Pielaslätten för att där slå upp tälten och göra toppturer därifrån. Redan efter 5 km stannar vi dock för att härifrån gå upp mot Svarta Spetsen. Vi slår inte upp tälten utan lämnar ryggsäckarna. Vi planerar att gå en bit till mot Pielaslätten när vi kommer ner från toppen. Lite ompackning och vi ger oss iväg. Solen gassar och svettningen blir kraftigt. Vi äter lunch redan efter nån timme. Sen fortsätter färden över antingen blockhav eller snöfält. Inget av underlagen är speciellt lättvandrat. Blockhav är ofta balansövning i den högre skolan och det är inte läge för brutna ben. Branta snöfält är fysiskt jobbiga och solen reflekteras effektivt och man blir dizzy av ljuset och värmen. Någon timme efter lunch har Danne mått dåligt en stund och han och Marty beslutar att vända ner. En och en halv timme senare stannar David och jag och smälter snö till att dricka. En stund senare kommer vi upp på en kam och ser toppen vi ska upp på, de sista 200 höjdmetrarna är ett riktigt brant blockhav. Vi ser tre prickar röra sig uppe på toppkammen. Vi möter dem i det branta stenhavet och tre timmar efter att Danne och Marty vänt står vi på toppen. Toppen som mäter ca. 15X2 meter har två topprösen och sugande stup åt norr,väster och öster. Vädret är absurt bra; klockan är 20.00 och vi sitter på 1850 meters höjd en bra bit norr om norra polcirkeln i bar överkropp och njuter. Solen har låg vinkel och vyn över Mikkajekna och Sarektjåkkåmassivet är mycket imponerande. Spika med dess lodräta vägg ser ointaglig ut. En sällsam upplevelse att efter flera timmars ansträngning komma upp hit. På nedvägen håller vi oss till snöfälten så mycket det går. Det går fort och väl nere belönar vi oss själva med 100 gram choklad.

Ons 26 juli

För tredje dagen i rad är det en fullkomligt strålande dag som möter oss. Vi går de sista kilometrarna till Pielaslätten. Lätt vandring, fast solen kräver skydd för nacken och en näve snö innanför kepsen som kyler skönt och sänker hjärnverksamheten till behagligt låga nivåer. Tälten slås upp nära en liten iskall smältvattenssjö. Nilas kam och resten av Äparjåkkå-massivet reser sig mäktigt ur slättten. Nilas kam lockar starkt till bestigning men vi beslutar oss att springa upp på Låddebakte ty den turen ska ge fria vyer över Rapaselets övre del. Vi ger oss iväg efter lunch. Vi badar i en midjedjup bäck strax efter. Senare blir bergsidan vi skråar över riktigt brant och täckt av fuktig midjehög vegetation. Detta gör fotfästet tveksamt och mina händerna gröna av växtsaft när jag vurpar och försöker få stopp på den halvt okontrollerade glidningen genom djungeln. Den riktiga stigningen sker i blockhav. Jag funderar hur det skulle vara här på sena våren när snön ligger djup, blockhaven översnöade. Troligen lättare uppför och garanterat roligare nerför med skidor på fötterna. Så planar blockhavet ut för att övergå i det stup som södra sidan av berget är. Här från toppen har vi mycket fin utsikt.

Tor 27 juli

(Av Martin H.) Vi unnade oss en lång sovmorgon idag, väl förtjänta efter gårdagens "bestigning" tyckte vi, och var inte marschfärdiga förrän klockan ett. Strax efter avfärd passade också någon på att glömma den avbrutna vandrarstaven längs vägen. Den bryts väl ner av naturen nån gång, kretslopp ni vet. Terrängen var bra så det gick fort framåt och vi passerade sjön Pierikjaure framför Nilas Kam ganska snabbt. Det märktes nu att man var i utkanten av Sarek, det började bli lite mindre alpint och mer kulligt. Solen gassade på som vanligt och jag märkte att jag har börjat flaga på näsan. Vi stannar för lunch vid fem-tiden. Vi börjar bli trötta på frystorkat men vi har inte mycket annat att välja på. Lunchen blir lite utdragen som de hade en tendens att bli där uppe. Jag går och nynnar lite på Lou Reeds "Perfect Day". Det var innan jag visste vad som väntade senare. Vi satt och pratade lite om hur vi skulle lägga upp resten av vandringen. Vi hade ett flyg bokat på söndagen men idag var torsdag och vi skulle definitivt inte behöva tre dagar på oss att gå till Suorva. Så vi beslöt att försöka komma fram på lördag och någon slängde även ur sig att det skulle vara fint att komma iväg dagen efter, på fredagen, något som vi skrattade lite för oss själva åt för det var inte realistiskt trodde vi. Anledningen till att vi vilje förkorta vår vistelse berodde delvis på att omgivningarna hade blivit lite trista under de sista timmarnas vandring. Kort efter lunchen blir vi uppvaktade av fåglar som flyger lågt över våra huvuden, det verkar som de har bon att vakta. Myggorna blir allt mer plågsamma och jag har druckit för lite, dåligt allmänstillstånd alltså. När vi så väl kommer fram till bron tar vi en stunds vila och jag börjar dricka mycket den närmaste timmen. Vid det här laget har vi kommit ett område som kan liknas vid ett månlandskap, väldigt stenigt och ingen växtlighet att tala om. Det går bra den första timmen men senare kommer vi in i ett snår, inte så högt men ganska tätt, och det resulterar att takten och humöret försämras märkbart. Efter ett par timmars mödosamt vandrande kommer vi nu upp på ett platå där vi efter ett par hundra meter äter en middag i midnattsljus med miljontals mygg som närgånget sällskap. Alla är trötta och några har ont och vi diskuterar om vi ska gå vidare. Det är ganska ljust ute och vi vet att vi är ganska nära vårt mål. Det tillsammans med tanken på att vara hemma och äta riktig mat nästa dag gav alla de incitament som krävdes för att köra på ytterligare. Vid slutet av platån kan vi nu se ut över dalen där Suorva-dammen ligger. Att kunna se sitt slutmål var en härlig känsla och jag bedömde att det var två till tre timmar kvar. Den första timmen går bra men sedan kommer vi till ett smått besvärligt vad. Inget mer allvarligt än ett par dyngsura Lundhags Venture blir resultatet. Nästan direkt efter vadet kommer vi in en björkskog som visar sig vara mycket svårframkomlig, speciellt som vi inte följer någon stig. Efter två timmar diskuterar vi igen, Daffe har väldigt ont i sitt ben och vill stanna. Ola har också ont i foten men vill gå vidare. Jag och David är sugna på att komma fram och röstar också för att gå vidare vilket vi till slut gör. Sista timmen är en mardröm, vi vänder flera gånger efter ha givit upp en viss rutt genom skogen. Till slut stöter vi på en stig som blir bredare och bättre ju längre vi går, och till slut en träbro och Suorva-dammen! Vilken glädje! Efter 15 timmar och cirka 4 mils vandring är vi framme! Kängor tas av, strumpor byts. Jag tar på mig mina gympa-skor men det är svårt. De var lite små till att börja med och eftersom mina fötter har svällt säkert en storlek och dessutom är ömma är det inte så jätte-bekvämt. Men det är bättre än ett par plöta kängor i alla fall. Jag har en bit choklad kvar som jag låter gå runt. David kan inte acceptera den, så mycket värderas choklad en stund som denna. Vi slappnar av i solen som precis har gått upp och jag beundrar de karga topparna långt i fjärran. Sarek både ger och tar. 12 timmar senare var vi i Täby igen.